ordagrann

Tandproblemen håller sig nu i schack med kåvepenin och vi drar neråt västkusten imorgon. Det är tydligen dålig tajming att behöva rotfylla i vecka 30. Vi hoppas att jag inte behöver få hamsterkind igen innan min tandläkare (och alla övriga sådana i den här stan) är tillbaka från semestern i slutet av augusti.

Nu vill jag ha havet, salt, räkor och vin!

Att vara i nuet är så förbaskat svårt. Sedan Elsa kom har det blivit än tydligare. Jag har en förmåga att oroa mig för saker och ting och oron det innebär att vara förälder hade jag inte reflekterat särkilt mycket över förrän den slog mig. Hårt slår den. Då och då. Och hela tiden. Än det ena, än det andra. Små och stora saker. (Riktigt löjliga struntsaker ibland, F bara "men ååh, så kan du ju inte tänka".)

M påminner om The Secret och att inte dra till sig saker eller vad det var. Har inte läst den själv. Men jag tänker ibland att om jag redan har ältat värsta scenariot så är det mindre risk att det verkligen inträffar. Liksom med flygresor, det är väl kanske en lite skrockfull inställning jag har.

Tiden går fort. Nu är Elsa 10 veckor och snart känns det inte längre passande att mäta åldern i veckor. Tre månader. Vi närmar oss med stormsteg.

Senaste tidens utveckling har inneburit bland annat:

- Intresse för grejerna som hänger i babygymet. Hon tittar intensivt på dem, fäktar med armarna och ser nästan lite förvånad ut när hon lyckas träffa och de rör på sig.
- Förmåga att somna på egen hand i babysittern och i babygymet.
- Mer ljud. Vokaler, utrop och gurgelljud kommer ur sötmunnen. Likaså har gråten blivit mer varierad och ibland kan vi inte låta bli att skratta åt hennes "det-är-synd-om-mig"-läten. Ibland låter hon som en jamande katt.
- Händerna är fortsatt mycket i fokus och goda att suga på.
- Hon håller utan problem upp huvudet när hon blir buren. Vi har försökt träna nacken genom att lägga henne på mage, men det är inte så populärt än.

Elsa sitter i babysittern och tittar på tv. Simpsons verkar vara favoriten. Vi har nyss gjort ett gemensamt försök att häva en mjölkstockning. Elsa ammade snällt i över en timme medan jag värmde med vetekudde och masserade på det stenhårda ömma. Så länge äter hon aldrig annars. Vi lever i symbios alltså, both ways.

Frode är iväg på jobbfest och jag och E skulle egentligen ha följt med ett tag men mitt tillstånd gjorde vi stannade hemma. Dessutom är Elsa fortfarande lite förkyld och kinkig så det bidrog också till att vi inte följde med.

Tröstar mig med glass och chokladkex. Och att vara hemma i soffan med världens underbaraste unge är inte dåligt det heller.
(Men ber till mjölkgudarna att stockningen går tillbaka, orkar inte med en massa feber nu, orkar inte, vill inte.)

Ingen i vår familj är i direkt toppform och då är det nästan skönt med regnet som slår mot balkongräcket ute och molnen som inte ser ut att skingras än på många timmar.

Förkylningskrassliga är jag och F. Dessutom sov jag helt kasst. Inte på grund av lilla tjejen - hon sov som en prinsessa - utan på grund av värmen och förkylningsnäsan. Elsa verkar inte heller på topp; är inte nöjd många minuter på egen hand i babysittern utan vill upp i famnen eller vill äta fast bara lite sedan dåsar hon till. Nu somnade hon nyss i sjalen. (Är det kanske utvecklingssprång nr 2?)

Apropå sömn. Inatt sov Elsa för första gången i sin egen säng. För henne var det ingen större skillnad eftersom jag bara flyttade över det egenfixade babynestet jag gjort av ett spjälsängstäcke och två hoprullade handdukar under varje sida som hon sovit i de senaste i alla fall tre veckorna. Spjälsängens ena sida tog vi bort och ställde den jämte min sida sängen. Och som hon sov! Redan vid 21 hade hon slocknat i sjalen och det var på chansning jag lade ner henne i sängen, trodde nog hon skulle vakna efter någon timme och äta igen som hon brukar på kvällen. Men hon sov fram till fyra-snåret, åt, och somnade om till 8.30. Lilla sömntutan.

Ja, idag blir det slappt. Vi surfar hemnet, dividerar fram och tillbaka, drömmer, planerar.
På tisdag ska vi till banken.
Kanske kommer vi bli Kumla-bor inom en inte så avlägsen framtid. Vi får se.