ordagrann

OK. Detta är en lååång text. Men jag lägger ut den i alla fall.
Här: den ocensurerade versionen av förlossningen.

---


Någon gång vid 13-tiden på eftermiddagen fredagen den 6 maj, fyra dagar före BF, känner jag plötsligt några sammandragningar som kommer tätt och med jämna mellanrum. De känns mensvärksliknande och gör inte alls särskilt ont. Men det som får mig att hoppas på att något är på gång är att de återkommer hela tiden. Jag börjar skriva ner klockslag nästan på en gång och ser att de kommer med i genomsnitt sju minuters mellanrum, och är ca 20 sekunder långa. Detta varierar de närmaste timmarna med ibland en kvart mellan och ibland 5 minuter.

Frode kommer hem från jobbet i samband med att jag precis har börjat klocka mina förvärkar/värkar. Jag vet inte alls vad jag ska tro - är det på gång nu eller inte? Det gör ju inte ont, men mina tidigare förvärkar har aldrig kommit så frekvent. Efter en snabb lunch hemma går vi ner på stan för att prata med banken som vi planerat att göra och för att komma ut i solen. Jag försöker samtidigt hålla lite koll på klockan när sammandragningarna kommer och jag blir glad varje gång jag känner att det är en på gång. Efter banken tar vi en kaffe på Hälls, sen går vi en sväng förbi Myrorna på väg hem. Jag är extra sugen på att promenera eftersom barnmorskan tidigare på förmiddagen sagt att jag skulle ta en långpromenad och se om det satte igång, apropå att jag tyckte det vore passande om h*n kunde komma ut i helgen .

Väl hemma fortsätter värkarna i samma stil. När jag ligger ner och vilar kommer de mer sällan men under längre tid varje gång. När jag är uppe och rör mig kommer de ibland varannan minut, ibland var tredje eller var fjärde.

Vi har tidigare under veckan planerat att testa den libanesiska restaurang som ligger bara ett kvarter bort. F undrar om vi verkligen ska gå dit nu i det här tillståndet men det tycker jag absolut att vi ska. Det är ju förmodligen sista gången på länge som vi har möjlighet till restaurangbesök på tu man hand. Så vi går dit och äter god och vitlöksspäckad mat. Vi fnissar lite nervöst och förväntansfullt när jag tittar på klockan hela tiden för att hålla någotsånär koll på hur tätt värkarna kommer. Jäklar, det verkar ju onekligen som att det händer snart...!

Vi kommer hem igen runt 20.30. Jag går på toaletten och det är blodigt när jag torkar mig. Blod blandat med slem. Jag ringer förlossningen och berättar läget och att jag tror att slemproppen gått. Frågar dem om blödningen och det är ingen fara. Frågar om de tror att det är igång och det tror de. Ta två alvedon och vila, säger de.

Jag gör som de säger; tar ett par alvedon, ett glas varm mjölk, går och lägger mig ca 22.45. Men värktabletterna har ingen effekt på det återkommande onda. Efter ca en timme ger jag upp och lämnar sängen och sovande F. Jag går omkring i lägenheten. Rör mig vid varje värk. Försöker lägga mig i sängen i gästrummet. Surfar på mobilen. Inget skönt alls att ligga ner. Går omkring igen. Halvligger på soffan. Går på toaletten för nr 2 säkert 6-7 ggr(!) Samtidigt fortsätter det här äckliga blodslemmet att komma. Det oroar mig lite, funderar på om det är normalt att det kommer så mycket blod. När värkarna kommer kan jag inte vara stilla. Rör på höfterna fram och tillbaka, det känns skönt - och ser nog rätt roligt ut.

Vid 03.40 ringer jag förlossningen igen. Jag frågar om blodet och det är fortfarande helt OK och inget att oroa sig över. Jag frågar när vi ska åka in. När du känner att du inte kan hantera smärtan hemma, säger den barnmorska jag pratar med. Hon säger att det kanske bara är om en halvtimme, och då är du såklart välkommen in, men se om du kan vara hemma lite till. Och hör av dig igen innan ni åker.

Jag gör ett försök att lägga mig ner på soffan, lägger benen över ryggstödet, tänker vid varje värk "slappna av i käken, slappna av i axlarna, andas så ljudlöst det går". Det går rätt många värkar på det sättet. Jag klarar inte riktigt att hålla kroppen stilla under värkarna utan spjärnar och böjer kroppen i en båge bakåt. Men mellan värkarna försöker jag slappna av så mycket det bara går. Jag har lite dålig tidsuppfattning här, men jag tror att det kanske går nästan 1,5 timme där på soffan. Sedan vankar jag igen och bestämmer att kl 06.00 är det OK att väcka F.

Så. Klockan 06.00 sätter jag mig i dubbelsängen samtidigt som en värk kommer. Står på alla fyra och gungar fram och tillbaka när F vaknar. När det lugnat sig säger jag att det är nog dax att åka in nu. Vi tar båda en snabb dusch och packar ihop det sista. Bilresan in tar fem-sex minuter men känns som en evighet då det hinns med tre värkar på den tiden och sittställningen i en bil är INTE skön i kombination med förlossningsvärkar.

Vi får ett rum direkt när vi kommer in vid 07.00 och det visar sig vara ett av de två rummen som finns som har badkar. De har ju inte ens hunnit läsa min lilla förlossningsplan där jag önskar detta så jag blir såklart glad (ovetande om att jag inte kommer hinna nyttja badet). Snart kommer en barnmorska, Elisabeth, och en nästan helt färdig barnmorskestudent, Cecilia, in. Jag känner att jag tycker om dom båda två från första stund och F känner likadant får jag veta sen. Jag blir först undersökt av Elisabeth som bara hummar lite och ler finurligt. Sen är det Cecilias tur och hon säger tappen helt utplånad. Sen säger hon fem, nästan sex cm och får medhåll från erfarna Elisabeth. Jag blir verkligen överaskad och glad över att det hänt så mycket. Och vi som var rädda att bli hemskickade säger F. Och bm: nej här blir det inget hemåkande, här ska födas barn! Jag får en massa beröm att jag hanterat det så bra hemma och nu känner jag mig verkligen peppad - hade aldrig vågat tro att så mycket hänt under mina timmar av vankande.

Jag har tänkt att jag helst klarar mig genom förlossningen med bara lustgas men nämner ändå att jag vill veta när det är OK att få ryggbedövning om jag skulle vilja och att de säger till innan det är för sent. De säger att det skulle jag kunna få redan nu om jag ville men att jag verkar klara smärtan bra utan. Och jag kan inte annat än hålla med. Jag säger att jag kommer vilja ha lustgas senare men att jag provar ett tag till utan. Tänker att jag liksom vill spara på den grejen tills det blir ännu ondare.

F visas till köket och fixar lite frukost åt oss. Jag har lite svårt att få ner något men en macka och lite dryck slinker nog ner. Först får jag något som för mig ser ut som svartvinbärsdryck men när jag tar en klunk är jag nära att spotta och fräsa rakt ut. Vad var detta? Det visar sig att F missat att drycken skulle spädas med vatten. Skrattar lite åt detta. Skönt med skratt.

Ungefär kl 8.30 kommer en annan barnmorska in för att se över alla mätningar som görs (bebis hjärta, mitt blodtryck? jag vet inte) och jag säger att jag vill prova den där lustgasen nu.

Får instruktioner och testar några värkar. Tycker inte riktigt att jag får till det eftersom jag själv inte känner tillräckligt tidigt att en värk är på väg. Så effekten kommer mest efter själva värken. Det känns lite dimmigt, hörseln och munnen påverkas som av alkohol, men det är ingen härlig upplevelse precis. Senare blir den ändå min vän, mest för att den ger mig något att koncentrera mig på under värken.

Det sista jag känner för är att sitta eller ligga på britsen, jag vill hellre röra på mig fortfarande. Så jag får in en gå-stol att hänga på vid värkar och så går vi en vända i korridoren. Det är inte så mycket att se där och vi går in på rummet igen rätt snabbt.





Där inne står jag vid gå-stolen och tar lustgas igen när det känns som att något spricker och vatten forsar ut. Känslan är åtminstone att det forsar men det visar sig senare att allt inte blev så plaskblött som det kändes. Jag ringer på klockan och Cecilia kommer. F hjälper mig av med byxor och jag får en vit Landstingsrock istället för mina egna kläder som jag hittills haft. Cecilia är lite stressad - många förlossningar just nu - men säger att hon ska göra en snabb undersökning. Klockan är nu runt 09.45.



Du är öppen 10 cm nu, inte en flik kvar, så du får börja krysta när du känner för det. Jag tror knappt mina öron - redan!? Cecilia försvinner och säger att hon snart är tillbaka. Oj, inte kan jag krysta utan att någon barnmorska finns med, tänker jag. Men hon hinner tillbaka lagom till det börjar trycka nedåt på ett annat sätt, och kroppen tar över helt. Jag ligger på sidan med ena benet på ett stöd. Efter kanske 20 minuter med krystvärkar i den ställningen frågar Cecilia om jag vill ställa mig på knä lutad mot britsen huvuddel så som jag skrivit i förlossningsplanen att jag tänkt mig utdrivningsskedet. Vi provar men det verkar inte hända så mycket mer då och någon av mina barnmorskor säger att det gått 45 minuter och att efter en timme med krystvärkar utan resultat brukar de sätta in värkstimulerande dropp. Tänker att det ska fasen inte jag ha och trycker på allt vad jag kan. Cecilia föreslår byte av ställning igen och jag hamnar halvsittande med böjda knän och fötterna på stöd på vardera sida av britsen och händerna runt handtag så att jag kan ta spjärn både med ben och armar. Och det ger resultat! F ger mig lustgas vid värkarna eftersom jag har båda händerna upptagna och snart säger de att huvudet syns. F säger senare att han "råkade" kolla här och såg hur en bit av huvudet stack ut och att det var lite läskigt att se. Här är minnet lite diffust, men jag tror att hela Elsa åker ut på en värk, dvs inte huvudet först för att sedan vänta in en värk för att resten av kroppen ska komma efter. Klockan 11.12 lördag den 7 maj är i alla fall hela hon ute.

Upp kommer hon på min mage och hon skriker till ganska direkt, och det hela känns overkligt och fantastiskt och det känns som flera minuter innan jag och F samlar oss och jag kommer på att vi inte vet än om det är en pojk eller tös. Vad är det, frågar jag och barnmorskorna säger att det får pappa kolla. F verkar tveka lite men tittar sen och säger EN TJEJ! Det känns lite överraskande eftersom vi och de flesta andra tänkt på magen som en pojke. Elsa ligger långt ner på min mage och jag förstår först inte varför men det är för att navelsträngen är så kort. Det känns som en evighet som hon ligger där nere och jag vill bara ha upp henne på bröstet och kunna se henne ordentligt. Barnmorskorna tar prov från navelsträngen och efter ett tag får F klippa av den och Elsa kommer äntligen upp till mig. Är så lycklig och överväldigad här, och samtidigt så lättad och tacksam över en så smidig förlossning. Jag har tydligen spruckit lite och barnmorskan Cecilia syr ihop mig med fem stygn på varje sida. Men det känns knappt, är fullt upptagen av Elsa.



Någon timme senare, efter amning och lite andhämtning, tar jag mig till duschen. Och kroppen min fungerar bra! Inget gör särskilt ont, även om det såklart KÄNNS första gången jag kissar. Jag får veta att jag förlorat extremt lite blod under själva förlossningen, 50 ml tror jag mig minnas att de sa. Det verkar som att det där hallonbladsteet hade verkan i alla fall :-)


Sammanfattningsvis: jag tror att förlossningen löpte på så pass smärtfritt (ok, relativt), smidigt och snabbt tack vare att jag:

1. Inte var rädd någon gång, utan litade stenhårt på att min kropp fixar det här och vet vad den gör.

2. Hela tiden påminde mig själv om att försöka slappna av ("käken mjuk, axlarna ner, andas så ljudlöst det är möjligt...") - vilket kanske fungerade lite sisådär de sista två-tre timmarna, men jag gjorde så gott jag kunde.

3. Tänkte "ja" istället för "nej" när det gjorde ont, tänkte "ner" "öppna" "tung" osv och såg framför mig hur varje värk gjorde att det öppnade upp ännu mer.

4. Välkomnade värkarna och försökte koncentrera mig på hur de kändes istället för att "fly" genom distraktion. Lustgasen på slutet kanske var en form av distraktion i och för sig, men jag tyckte samtidigt att den hjälpte mig att vara kvar i nuet genom att jag var tvungen att fokusera på andningen.

...och detta i sin tur tack vare läsningen av Susanna Helis bok Föda utan rädsla och tankar i enlighet med den sk dyktekniken.