ordagrann

Det är så svårt att tänka sig människan i magen. Att tänka sig in i räkans upplevelse av det hela. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka på hen som en reflekterande, ja, faktiskt rätt intelligent, varelse. Vilket såklart är att lura sig en smula. Tänker mig att hen tycker att det är mörkt och trångt där inne. Men människan i magen har ju ingen annan tillvaro att relatera till så hen kan omöjligt veta vad mörkt&trångt innebär... Och jag tänker att hen funderar över vilka vi här ute är, vi vars röster hörs ofta och vars händer klappar och stryker på väggen mot världen (= magen). Men människan i magen vet ju inget annat än det som är där inne och världen "utanför" är en lika obegriplig och hisnande tanke som "vad finns där rymden tar slut" är för mig. Och nu är jag där och får påminna mig om att människan i magen inte ens fattar begreppet "utanför" eller ens de mest lättbegripliga sakerna som "jag" och "du". Människan i magen har för katten inte ens ett språk. Allt måste flyta ihop till ett enda obegränsat primitivt varande. Åh, det snurrar nästan likadant i huvudet när jag försöker tänka mig räkans upplevelsevärld som när jag funderar över rymden. 

Bäst att sluta fundera kanske.


(Men ändå, hur HAR du det? Vad känner du? Längtar du efter att träffa oss lika mycket som vi längtar efter dig? :-))